Jag heter Stefan Kosch och jag föddes år 1992 i Stalonien. Min familj hade inte råd med att föda mig i sjukhus, så mamma fick klara sig själv i vardagsrummet. Min pappa var inte hemma, utan stred i inbördeskriget som startade 1989, min pappa drogs in månader innan jag föddes. Under den tiden var landet uppdelat i två parter, öster och väster, min pappa stred för den västra sidan, eftersom det var där vi bodde. Det var inte mycket som hände efter att jag fötts, mamma stannade hemma för att passa mig, men när jag fyllde ett år satte hon mig på dagis så att hon kunde jobba. Det var väldigt oroligt på den tiden, eftersom vi levde nära krigsfronten. Om dagarna kunde man höra knallar från bomber och gevärsskott. Det var ingen skillnad på två år, när en dag 1995 hade bombandet slutat, inga knallar och soldaterna började marschera ifrån fronten. Kriget var slut, och oturligt nog van västra sidan. I början var det lugnt, ingen större skillnad, alla väntade på att något skulle hända. Så en dag i July kom den nya diktatorn fram, han som ledde de västra trupperna: Markc Strotski. Genast blev allting mycket hårdare. Lagar om yttrandefrihet och begränsad gruppsamling stiftades genast. Under den tiden kom min pappa tillbaka från kriget. Jag var då tre år. Vi var fortfarande fattiga, men försökte leva så gott vi kunde på de får pengar vi fick.
När jag var 7 år gammal flyttade vi in till storstan för bättre jobb. Jag hade precis börjat skolan, och det var mycket strängt. För det mesta fick vi lära oss om hur bra ledaren var, och varför vi måste följa honom. Även själva lärandet var väldigt strängt, det var många läxor på hög nivå. Lärarna var inte så bra, vilket gjorde att jag fick tänka mycket själv och även fråga mamma och pappa om hjälp de gånger de kunde svara. Även om skolan var svår lyckades jag hålla hyfsat bra betyg. När jag kom hem gjorde jag mina läxor direkt, men därefter var jag tvungen att jobba ihop pengar till mat. Det var inte lätt att hänga med, och jag blev tröttare och tröttare för åren som gick.
När jag var 12 startade ett nytt krig mot ett av grannländerna. Pappa var tvungen att dra ut i krig igen samtidigt som matvaror blev mer sällsynta runt om i landet, alla pengarna gick till kriget. Snart var även de sju grundskoleåren slut och eftersom vi var en fattig familj skulle jag inte få gå på gymnasium. Första dagen ur grundskolan var en arbetsdag. Allt jag kunde göra var att erbjuda lätta tjänster som att städa och andra skitjobb. Ibland kunde jag få något bättre, kanske dela ut tidningen eller bli springpojke. Det varade oftast en månad eller två, sedan behövdes in de tjänsten mer. Jag var ofta väldigt rädd nu när jag var ute så mycket. Poliser fanns överallt och de kunde komma fram och arrestera dig för minsta lilla fel. Jag hade till och med sett personer blivit slagna till döds, bara för att de vistades 4 personer i en grupp. När jag var 16 upptäckte jag droger, det var ett lätt sätt att tillfälligt bli av med all smärta i landet. Dock var jag väldigt oförsiktig, en dag blev jag tagen av polisen på bar gärning när jag injicerade LSD. De slog ner mig och lämnade mig blodig på marken. Därefter började jag bli mer diskret, sålde mer droger än jag köpte och använde själv. Det var en ganska bra inkomst med oskattade pengar. Nu hade mamma och jag råd med mer mat, fast hon vågade aldrig fråga vart jag fick pengarna ifrån. Under den här tiden märkte jag också att jag inte var så tilldragen av tjejer, och märkte att mina ögon oftast sökte sig mot killar istället. Jag vågade inte närma mig killar, eftersom sexualitet var en väldigt sträng lag i Stalonien. Då och då kunde jag ha umgänge med killar, men det hände väldigt sällan.
När jag var 17 åkte jag i fängelse för innehav av narkotika och blev dömd till 5 års fängelse. Jag kunde inte tänka på hur min mamma skulle reagera, och hur hon skulle överleva nu när hon var helt ensam.Jag var mycket förvånad när vakterna en dag kom in mitt under dagen och drog ut mig från fängelset. Utanför portarna stod min mamma och pappa, pappa med general uniform. Under kriget hade han blivit befordrad. Nu hade vi mer pengar, och tack vare pappas position kunde jag komma in på både gymnasium och universitet. Jag valde att plugga till arkitekt när jag var 21, eftersom jag var så fascinerad av byggnader, deras struktur och att rita. I början gick det bra, men sedan när jag ertappats med droger och att vara homosexuell blev jag allvarligt mobbad. Lärarna brydde sig inte, eftersom så länge lönen kom till fickan var allt OK enligt dem. Polisen var inte längre ett större problem, eftersom de inte vågade agera mot sonen av en general. Studierna gick inte heller bra, arkitektur var inte så utvecklat i Stalonien som jag hade hoppats. Man hade knappt någon budget för byggandet av våra hus, och det fanns inte så många byggtekniker. Det mesta man kunde åstadkomma var fyrkantiga radhus som en treåring kunde ritat. Själv försökte jag utsmycka mina ritningar så mycket som möjligt, vilket jag också fick beröm för. Men jag var begränsad av både lag och ekonomi i det här landet. Min hjärna blev inte tillräckligt stimulerad och min frihet var begränsad. Det kändes som att jag var fast i en trång liten bur, om jag försökte ta mig ut blev jag straffad. Alltid dessa normer att följa, alltid dessa gränser som satte stopp för min kreativitet. När jag var 22 flyttade jag ut till en liten lägenhet i mitten av stan. Den hade ganska bra utsikt, om man räknar gråa hus och svart rök som något fint, men man kunde se långt, ut i naturen. Mina studier fortsatte, men jag utvecklades aldrig. Alltid samma sak varje lektion, inget nytt, inget kreativt, bara svart på vitt i en kvadrat. Jag behövde verkligen komma här ifrån. Jag försökte ansöka om tillstånd för att åka utomlands, sade att jag ville beundra utomlands arkitektur för mina studier. Det gick inte, verkade som att man inte fick vara homosexuell om man ville resa utomlands. Byråkratin höll mig tillbaka, så det fanns bara ett alternativ: olagligt ta sig ut ur landet.
Jag hade hört talas om en buss som tog resenärer ut ur landet. Det kostade, men jag hade tillräckligt pengar. I två dagar fick jag bo i ett litet skjul utanför staden så att vi inte skulle bli upptäckta. Hela tiden var jag orolig och hade fjärilar i magen. Kanske skulle polisen sparka ner dörren ljust i denna stund? Vad skulle hända då? Fängelse? Avrättning? Det spelade ingen roll, nu var det redan försent att ändra sig. Bussen avgick tidigt på morgonen. Eftersom guiden kände gränsvakten fick vi passera. Nu var jag äntligen ute ur Stalonien.
Vi reste långt och länge. Dag till natt. De första timmarna kunde man se hur kriget hade påverkat landskapet. Nerbrända träd och byar. Knallar hördes långt borta vid horisonten. Oron var fortfarande kvar.
Efter tre dagar var vi framme i Sverige. De kollade upp mitt pass och sedan skickades jag till en röd tegelbyggnad. Där inne fick jag en blankett på svenska som jag skulle fylla i. Jag kunde knappt urskilja orden. Jag var mycket stressad och förtvivlad när jag skulle fylla i raderna. När jag var färdig lämnade jag in pappret till mannen vid ett skrivbord. Han kollade igenom det med en skeptisk blick. Fjärilarna hade förvandlats till galna fladdermöss. En grön stämpel, jag kom in, jag var äntligen fri.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar