Jag vaknade upp mitt i natten av ett ljud. Det lät som om någon öppnade dörren och gick på de knarrande golvplankorna på nedre våningen. Vi brukade inte få oväntat besök, eftersom vi bodde mitt ute i ingenstans. Jag steg ur min säng, satte på mig mina kläder och smög försiktigt fram till trappkanten. Det var några skuggor som rörde sig där nere. Det var kallt i huset, eftersom brasan var släckt på natten. Mina kläder var också rätt tunna eftersom sommaren var på väg. Någonting skramlade, skuggorna hade nog gått in i köket och vält omkull kastrullerna. Jag hörde några män svära tyst för sig själva. Oljudet hade också väckt pappa, som kom klampande ut ur sitt sovrum. Han och mamma sov där nere medan jag sov här uppe. Pappa höll i sin stora jaktyxa och vrålade ”Vad är meningen med det här!?”.
En man med en kniv rusade ut ur köket. Han högg och högg medan pappa undvek varje slag. Sen höjde han sin yxa och satte den mitt i huvudet på mannen. Mamma kom nu också ut ut sovrummet, hon sprang snabbt ut ur huset, men där väntade flera män på henne och två av dem drog iväg henne in mot skogen. Flera män var nu på pappa, men han kämpade fortfarande för glatta livet. En mörk skugga kastades över hela huset och in genom dörren klev en man i helsvart dräkt in. Han höll fram händerna och sköt iväg en lila blixt som träffade pappa och gjorde att han föll medvetslös ner på golvet. Pappas kropp släpades ut ur huset, mot skogen. Jag skrek till och sprang efter dem men en av männen grabbade tag i mig och drog med mig ut i den kalla natten.
Efter ett tag kom vi fram till en glänta där min mamma låg medvetslös på marken. Fem män med långa svarta mantlar ställde sig i en ring. De började mumla på några ramsor. En stor ringformad sten sköt upp ur marken. Eld började flamma upp i ringens mitt och sträckte ut sig till kanterna. Två män slängde in mamma i elden, sen hoppade de själva in. Samma sak med pappa och därefter hoppade de fem männen i mantlarna in. Jag kände ett kraftigt hugg i min rygg. Mannen som högg mig hoppade också in i portalen och sen sjönk den ner i marken. Jag låg och tittade på platsen där portalen hade varit, blodet rann snabbt ut ur mig. Till slut svartnade min blick.
Mörkret omgav mig. Det var kallt, skrämmande... och ensamt. Om det ändå bara hade funnits ett litet ljus. Bara en liten låga som man kunde värma sig vid. Då såg jag det - ett litet ljussken syntes långt borta. Det växte sig större och större och kom emot mig. Nu var det ett stort ljusklot som for snabbare och snabbare framåt. En enorm ljusvåg flög mot mig och kastade mig bakåt. Ljuset tog upp allt omkring mig. Jag reste mig upp. Allt omkring mig var en plan vit yta som strålade av ljus. En stor vit varg kom emot mig från ingenstans. Det måste vara en av de gamla andarna. Mina tankar ekade ut i det fria. Den stora vargen satte sig ner och det såg ut som om den nickade. Den reste sig upp och gick iväg. Jag stod kvar och väntade. En djup röst ekade ”Följ efter”. Mina ben började röra på sig och följde efter den stora vargen. Nu syntes en stor blå ljusskärva som sträckte sig högt upp. Vargen gick igenom ljuset. Jag tittade mig snabbt omkring och gick sedan in.
Nu var allting svart igen. Men när mina ögon hade anpassat sig såg jag att vi stod på ett golv. Vargen satt i mitten av en stor cirkel som svävade mitt i ingenstans. Jag gick närmare. På ett altare svävade en amulett. Den var var gjord av rent guld. I mitten hade den en trekant vars spetsar såg ut som pilar och pekade ut på tre små gropar. I varje grop var ett litet speciellt tecken. Jag plockade upp amuletten och satte på mig den. Plötsligt sköt blåa ljusstrålar upp och avslöjade en större del av cirkeln. Tre troner visades med tre gubbar som satt i var och en av dem. Det såg ut som om de sov, för de reagerade inte. Nu märkte jag även att den stora cirkeln vi stod på liknade amuletten. En mitt med trekanten som pekade ut på tronerna. Varje tron hade också ett speciellt tecken som motsvarade groparna på amuletten. Vargen började helt plötsligt yla. Jag tittade mot honom och såg hur strimmor av honom svävade upp och samlades upp till ett ljusklot. Nu hade hela vargen blivit en ljuskula som svävade framför mig. Sen flög den in i mitt bröst. Plötsligt förstod jag allt, och jag visste vad jag var tvungen att göra.
Kapitel 2
Jag öppnade ögonen. Marken var hård och kall, men jag kände ändå värme inuti mig. Jag reste mig upp och kände energin strömma genom min kropp. Såret på ryggen var borta, men blodet var fortfarande kvar på marken. En spricka syntes där portalen hade varit. Jorden var ljusbrun och hård. Det var inga växter eller gräs i gläntan men runtom var det fullt med grönt. Jag grabbade tag i amuletten innanför skinntröjan och tittade framåt. Amuletten började glöda med ett mystiskt sken. Jag stoppade tillbaks den innanför tröjan och började min färd framåt. Träden blev allt större och större ju djupare in i skogen jag kom. Fler buskar och snår täckte min väg, och jag var tvungen att använda min kniv för att ta mig fram. Mitt hår fastnade i en rosenbuske och jag tvingades att skära av en bit. En liten mörkbrun tuffs satt intrasslad bland rosorna. Jag vände tillbaka blicken mot mitt mål och fortsatte framåt i den mörka skogen. Solen började gå upp, men jag märkte det knappt eftersom träden sträckte sig så högt. De hade nästan bildat en tunnel över mig. Plötsligt försvann marken under mina fötter och jag föll.
Jag gled längs med en kant som till slut planade ut. Jag ställde mig upp och borstade av allt grus och smuts. När jag ställde mig upprätt slog jag i taket. Jag tittade framåt och såg att det var en stor tunnel. Den var ungefär 1,80m i höjd. Med lite böjda knän fortsatte jag fram. Genom väggarna hörde jag ett ljud. Det lät som om något andades lätt, som om det sov. Jag märkte i det lilla ljus som fanns att det var ett litet hål i väggen. Jag tittade in och där inne i en liten håla låg något lurvigt. Det var en kaninmamma och tre små kaninungar. Jag tog in min hand och kände lätt på mamman och de små ungarna. De var alldeles varma och mjuka. Jag log och kände en liten gnutta lycka. Jag drog tillbaks min hand och fortsatte framåt i den mörka gången. Det blev allt mörkare. Snart kunde jag inte ens se mina fötter. Jag stannade upp och höll fram min hand. ”Jag kan knappt se min hand framför mig, om jag bara hade haft lite ljus” tänkte jag. Plötsligt flammade min hand upp och en eldslåga fladdrade ovanför den. Lågan lyste upp en bra bit framför mig, tillräckligt för att jag skulle kunna se. Gången började öppna upp sig mer och mer. Nu kunde jag gå upprätt igen. En kant visade sig i mörkret som ledde ut till ett större rum.
Jag gled ner för väggen och landade på urkarvad stenmark. Mönster bildades i golvet vilket tydde på civilisation. Stora pelare stödde upp ett tak som sträckte sig utanför lågans räckvidd. Stenhus syntes vid mina sidor. Jag kom fram till ett stort valv. Jag kunde se en symbol ovanför. Den såg ut som en av symbolerna på amuletten. Ovanför den visades ett annat tecken, en hammare med två korsade hackor. Dvärgklanens tecken. Men var var alla? Jag steg in genom valvet och rummet fylldes av ljus från tusentals facklor. Det var en stor skattkammare. Fullt med guld överallt. Men det som fångade min blick var ett litet altare där en röd sten låg. Jag började klättra upp på guldhögarna mot mitt mål. Jag kom att tänka på vad som hade hänt med dvärgklanen. En drake hade tagit sig in och dödade de som inte flydde. Det sades att draken än idag låg och vaktade sin skatt. Plötsligt började guldhögen framför mig att resa på sig. En stor grön drake sköt upp i kammaren. Den tittade ner på mig med svarta ögon. En eldsvåg sköt ut ur dess mun. Jag hoppade snabbt åt sidan och undkom precis. Draken flaxade med vingarna så jag flög omkull. Sedan hoppade den rakt fram mot mig. Han satte ena klon på mitt bröst. Han tittade ner på mig med stora ögon. Drakens huvud var större än min kropp och han skulle kunna sluka mig utan att tugga. När han krafsade på mig med ena klon stack amuletten ut. Snabbt flög draken åt sidan. Han tittade på mig med förvåning. En röst ekade i mitt huvud ”Är du han som ska föra ljuset tillbaka”? Jag nickade. Draken böjde ner sitt huvud och rösten sa
”Jag ska föra dig till ditt nästa mål om du önskar så”.
Jag gick upp på högen av pengar och tog den röda stenen. Den passade perfekt i amuletten.
”Gärna” svarade jag.
Kapitel 3
Drakens vingar flaxade kraftigt medan vi steg upp genom en stor spricka. Jag kände lättnad över att ha funnit den första stenen. Men än var mitt uppdrag inte färdigt. Om jag inte gjorde den här uppgiften skulle hela den här världen gå under, och jag skulle inte få se min mamma och pappa igen. Nu började jag se ljus ovanför oss. Sprickan tog slut och vi flög snabbt upp ovanför träden. Vinden susade när vi flög fram. Skogen bredde ut sig långt framför oss. Jag märkte att jag knappt kunde hålla mina ögon öppna. Nu kände jag behovet av att sova. Senast jag sov var när mitt hus blev attackerat och det var för en dag sen. Jag la mig ner på drakens rygg och slöt mina ögon.
Når jag öppnade ögonen såg jag att jag var tillbaka vid de tre tronerna. En av männen ställde sig upp och gick fram mot mig. Han log ett brett leende och slog ut med sina armar.
”Matteus, tack för att du har väckt mig ur min sömn. Du har utfört den första delen av ditt uppdrag. Nu ska du bege dig av mot arkadmänniskornas land. De kommer antagligen inte att välkomna dig, men nu har du väckt en del av dina krafter. Du kommer att lära dig mer om dem på din väg och du kommer även att ha stor användning för dem”.
Mannen vände sig mot sin tron och satte sig igen.
”Lycka till, Matteus”.
Han svepte med ena armen och allt blev svart.
Draken gled nu lugnt ner mot marken. Min rygg knakade lite när jag reste mig upp.
”Här lämnar jag dig, unge äventyrare. Jag kan inte hjälpa dig inne i arkadfolkets land”
draken tittade på mig med sina stora ögon.
”Jag förstår, det har varit en ära att träffa dig” svarade jag med vänlig ton.
Draken nickade och flög tillbaka mot dvärgstaden.
Skogen började glesna och i skyn syntes ett lila sken från arkadfolkets magi. Med raska steg traskade jag fram mot den lila himlen. Trädens färger började avta och skogen blev glesare. Jag hade en känsla av att jag var förföljd av någon. En gren knakade bakom mig. Blixtsnabbt vände jag mig om. Ingen där. Mina steg fortsatte nu ut ur skogen. Något fnyste inne i skogen. I ögonvrån såg jag en gestalt, en björn. Den var inte så stor, men den skulle kunna slita mig i stycken. För säkerhets skull låtsades jag inte om den, ifall den skulle vara våldsam. Förhoppningsvis skulle björnen inte attackera om jag inte tittade på den. Nu tog skogen slut helt och en kal grå ödemark låg framför mig. Här och där stod några träd med silvriga blad. Någon sorts lila ljus flödade upp ur stora sprickor mot himlen. Långt bort i fjärran såg jag ett stort slott. Det hade en magisk design med svävande torn och energiklot. Ljus strömmade ut från borggården. Arkadfolket visste hur man använde magi. Mitt i tänkandet såg jag något lurvigt bredvid mig. Björnen hade sakta men säkert knappat in på mig och lufsade nu bredvid mig. Den såg lugn ut och tittade in i mina ögon. Björnen hade av någon mystisk anledning fattat tycke för mig och ville nu vara vid min sida. Jag gjorde inget för att hindra det, eftersom en björn kan vara bra som vän om man blir ovän med en av arkadfolket. Men det var ändå underligt att en björn utan anledning skulle bli vän med en människa. Bara de gamla schamanerna hade sådana krafter. Men det var en lång väg till slottet så jag och björnen traskade nu i snabb takt mot slottet.
Kapitel 4
I fjärran hördes märkliga ljud som spreds sig genom ödelandet. Vissa av ljuden gav mig gåshud. Jag rös till men fortsatte mot den stora porten som bara blev större och större. Nu stod jag på den kala marken utanför porten. Den var minst fem meter hög. Det ekade högt när jag bankade på porten, sen blev det tyst en lång stund. Knarret kom plötsligt när de väldiga dörrarna gled upp. Jag traskade in genom det stora valvet som omslöt porten. En vakt kom fram och stoppade mig. Han bar en svart huva och långa mörka kläder som täckte hans kropp. Arkadfolket brukade bära sådant för att de vill vara anonyma och inte vill dra uppmärksamhet till sig. Vakten bar också tyngre utrustning som svärd sköld och bröstplåt för att skydda sig mot inkräktare.
”Vad är ditt ärende i våran stad, främling” frågade han med en elektrisk röst.
”Jag är här för att möta er kung och be honom om hjälp” svarade jag och bugade djupt.
Vakten steg åt sidan och släppte fram mig. Mina steg styrdes av mot det stora tornet där kungens tron låg. Gatorna var stora och det var gatuförsäljare överallt. Här såldes allt från avancerade magiska föremål till kakor. Men det var ett speciellt föremål som fångade mina ögon. En blå kristallkula som hela tiden skiftade färg och hade ett enormt djup. Jag gick fram till försäljaren.
”Vad är det här för något” frågade jag.
”Det är en absorberande kula. Den fångar in magiska väsen och andra med hjälp av magi. Allt du behöver göra är att hålla upp kulan och ladda den med magi och sedan rikta den mot det du vill fånga. Sen är det fast tills du vill släppa ut det”.
På en liten lapp stod det 20 guld. Jag kände i min sidoväska och tog upp två stora guldmynt. Jag gav det till mannen och plockade upp kulan och la ner den i sidoväskan. Nu tittade jag upp mot tornet och begav mig mot kungens tron.
”Vad för dig till min stad, pojke”?
Kungen bar en stor svart huva med guldstygn. Han hade en mantel som skymde hela hans kropp. Jag bugade och tittade upp på honom, åtminstone hans huva.
”Jag letar efter ett föremål som jag behöver på mitt uppdrag. Har du möjligtvis sett en sten som ser ut som den här”?
Kungen ryckte till när jag höll upp amuletten med den röda stenen.
”Var har du hittat den där?” frågade han med höjd röst.
”Jag fick den i en dröm, stenen hittade jag i ett par dvärgruiner. Hur så”?
Andetagen under huvan blev djupare, Kungen svepte med armen och en lucka under mig öppnades. Jag föll ner i ett stort rum med stålväggar. Han började prata på ett väsande språk som jag inte förstod och en lucka öppnades. Något väste inne bland skuggorna och ut kom en stor orm. Dess skin skimrade i regnbågens alla färger. Den slingrade sig runt mig medan den stirrade med röda ögon. Ormen högg snabbt till, men jag lyckades hoppa undan och slapp giftbettet. När jag vände mig om kom svansen farande mot mig och slungade mig in i väggen. Jag tuppade nästan av och kunde inte resa mig upp. Ormen kom väsande upp mot mig, den öppnade dess stora gap och tänkte hugga till. Jag lyfte upp ena handen som skydd. Vad spelade det för roll, ormen kunde ändå äta upp mig hel. Men då sköt en blixt ut från min hand och träffade ormen mitt i gapet. Hela dess kropp vred sig i smärtor och den kröp ihop. När jag reste mig upp flög den över mig med svindlande hastighet. Den kramade fast mig och kvävde mig nästan till döds. Jag koncentrerade mig med mina sista krafter och en våg av energi strömmade ut ur mig och fick ormen att flyga av mig. Båda mina händer riktades nu mot den väsande varelsen. Två kraftiga blixtar flög knastrande fram genom luften och träffade ormen med en kraftigt knall. Blixtarna flödade genom ormens färgrika kropp och fick den att vrida och vända sig. När blixtarna hade slutat låg ormen död på golvet. Jag tittade uppåt och kastade en energiboll ner i golvet som fick mig att skutas upp genom luckan. Kungen vände sig om och stod förstummad på golvet. Han höjde sin ena hand och slungade en eldkula mot mig, jag duckade och kulan exploderade bakom mig. Ett dunkande hördes vid dörren och när träet gav vika såg man björnen springa fram mot konungen och slog undan honom med en av hans ramar. Nu kravlade kungen förskräckt in i en hörna där han på darrande ben reste sig upp. Innan han hann kasta en till eldboll sköt jag iväg mina blixtar som lamslog honom. Jag fortsatte att skuta ut de knastrande gnistorna till han började lysa av ett lila sken. Han lyftes upp i liften och exploderade i energi. Kvar låg manteln och bröstplåten av guld. Jag gick fram och letade i manteln, och där låg även en liten amulett med en lila sten i. Den hade samma mönster som den på min amulett, jag satte i den på den tomma platsen med motsvarande mönster. Den passade och sjönk in i amuletten.
Vad skulle hända nu, jag hade den andra stenen, men vart var den tredje. Ett brummande hördes från tronen. Där stod björnen vid en liten ingång som var gömd bakom det stora sätet. Vi kom in i ett litet rum med ett litet valv. Jag gick fram och kände på valvets kant och plötsligt sken mitten upp. Det såg ut som plasma som svävade runt mellan valvets kanter, en portal. Tecken som stod högst upp på valvet betydde: Portal till Kerdol härskare Meneloth’s rike. Jag och björnen gick in tillsammans . Våra kroppar vreds och tänjdes ut. Det var en kittlande känsla där vi flög fram genom ett hav av blå energi som strömmade likt en flod runt omkring oss. Våra kroppar vreds till normal form och tillsammans slungades vi mot en liten öppning bland energin. Vi hamnade i ett vridet rum som sträcktes ut framför våra ögon tills det såg normalt ut. Om man nu kallar en tyranns slott för normalt...
Kapitel 5
Det var ett litet rum som liknade det vi kom från. Antagligen var vi nu i Meneloth’s slott. Tyrannen vars makt tinade bort under det tredje kriget. Besegrad av de tre visa prästerna från Ganndoral. De tre stenarna, de representerar de tre vise prästerna. Meneloth måste ha berövat deras makt och det är därför jag är här nu. Meneloth håller på att få tillbaks sin makt. Jag måste döda honom, permanent. Fast Han är ju egentligen en ande som fått form, jag måste fånga honom först... men med vad. Jag kom att tänka på kulan jag köpte i arkadfolkets stad. Försäljaren sa att den kunde fånga andar och annat magiskt. Nu måste jag bara hitta honom, men först den tredje stenen. En stor järnstaty glider åt sidan när vi närmar oss slutet på tunneln som leder ner till portalen. En ork med en stor krigsyxa ställde sig i vägen.
”Vad är ert ärende här, främlingar”? sa han med grymtande röst.
Han hade hat i blicken och blodsprängda ögon.
”Vi undrar var den magiska stenen finns”.
Orker är rätt dumma, så jag tog tillfället i akt att lura av orken information.
”Den ligger i den stora salen, tar trapporna här borta upp två våningar. Sen till vänster och där ligger den stora salen... vänta lite, vad vill ni göra med stenen”?
Han höjde yxan och började springa mot oss. Jag lyfte upp min hand och chockade honom till döds. De blåa blixtarna flög runt hans kropp där han låg på marken. Med hög fart började jag springa mot trapporna. Björnen var tätt efter mig och flåsade mig i nacken. Ett skramlande ljud hördes framför oss och en liten grupp av orker kom marscherande runt hörnet. När de fick syn på oss höjde de sina vapen och rusade mot oss. Björnen fortsatte springa mot gruppen med ett vrål. Han sprang omkull tre orker och slog två sönder och samman. De två andra försökte fly, men jag sköt snabbt ut var sin kraftigt blixt. Det knastrade ljudligt när energin förenades med metallen. En av orkerna fattade eld av energin som skapades när han elektrifierades av hans egna stål.
Vår färd fortsatte mot den stora salen. Tredje våningen och nu till vänster. De mörka stora korridorerna var skrämmande och det låg en kuslig stämning i luften. Längst ner i den långa korridoren syntes en dörr. Vi rusade ner så fort vi kunde, ingen tid att förlora. Dörren stod på glänt och den gnisslade förfärligt när jag öppnade den. Men där inne på ett altare låg en grön sten. Halvvägs upp för trapporna hördes ljud utanför. Fem orker i rustningar rusade in. Två andra orker klädda i svarta mantlar började kasta negativa energibollar. Björnen gick till attack. Orkerna högg björnen med deras yxor medan trollkarlarna kastade onda formler. Varje gång en besvärjelse träffade björnen löstes de upp i silver, som om han motstod det. Såren däremot öppnade sig stora och han tappade energi. Samtidigt började altaret sjunka ner i marken, någon sorts säkerhets mekanism. Björnen höll på att förblöda, men stenen var mitt sista hopp. Jag mumlade ett förlåt till björnen och rusade upp den sista biten upp för trapporna. Min kalla hand grabbade tag i stenen precis inan den sjönk ner i marken. Bakom mig hörde jag ett stön när björnen ramlade ihop. Orkerna fortsatte hugga på den livlösa kroppen så att blodet sprutade. Den gröna stenen svävade in i amuletten där jag stod och grät. Orkerna vände sig nu mot mig med onda flin. Plötsligt sken mitt bröst upp när stenen sjönk in i amuletten. Jag lyftes upp i luften och jag strålade med ljus. Mitt hår förvandlades till ljus energi som strålade ut som hår. Mina ögon lystes upp med rättvisans sken. Min röst var nu stark och mörk
”Försvinn från denna värld, era onda, onda varelser, ni förtjänar inte att leva”.
Jag lyfte båda mina händer och de fem kriggsorkerna slukades av strålande eld. Trollkarlarna slungade mörka kulor mot mig som bara studsade av. Jag slungade iväg två energibollar som fick de svartklädda orkerna att flyga bakåt. Mina fötter sänktes ner till marken och jag sprang fram till björnen. Jag hukade mig ner och la armarna runt hans mjuka bruna päls. En tår föll ner på honom. En ljus glittrande tår som spreds sig ut över pälsen. Pälsen blev skimrande vit och såren läktes när tåren sträckte ut sig på kroppen. Björnen öppnade sina svarta snälla ögon. Han tittade upp på mig och det såg ut som om han log. Jag log tillbaks.
En annan röst ekade nu i salen.
”Vem dödar mina män, vem vågar bryta sig in i mitt slott. Nu ska du dö för dina brott”.
Mörk rök svepte ner där altaret hade stått. Meneloth’s mörka skepnad syntes. Han bar en mörk dräkt med stora axlar som såg ut so korpvingar. Han hade ett stort fult svart grisansikte.
”Den enda som begått brott i det här rummet är du, Meneloth, du ska sota för allt du någonsin har gjort”.
Min röst ekade med stark säker stämma. Tonen var nästan gudalik. Meneloth stirrade på mig med förvånade ögon. Han gapade och tittade ner på mitt bröst. Amuletten hade sjunkit in i min hud och de tre stenarna satt nu och glimmade i mitt skin. Hela min hud lyste med ett kraftigt sken.
”Du... nej... det kan inte vara... en pojke kan inte vara den utvalde. Det här är ett trick, jag har lagt de tre prästerna till sömns, nu är det jag som har makten. Jag trodde det var föräldrarna som var de utvalda. Inte deras mesiga son. Spelar roll, du kan ändå inte besegra mig med den makt jag har. Det här landet är mitt nu”!
Med ett svep slungade han iväg en grön eldboll. Den träffade mig mitt i bröstet men jag tog ingen skada. Hans skratt försvann från gristrynet och ersattes av en förvånad min i hat. Med ett vrål flög han mot mig med sina vassa klor. Klorna nuddade vid min hud precis när jag hann hoppa undan. Inte en skråma syntes och jag kände inget. Men björnen tog nog illa upp för nu rusade han mot Meneloth och slog honom till marken. Med båda sina ramar stampade och rev han på den onde härskaren, tills en negativ energivåg fick björnen att slungas genom luften. Ett duns hördes när björnen slog till marken men han var oskadd. Innan Meneloth hann upp på sina fötter slungade jag iväg en blixt. Han föll till marken igen med ännu mer smärta.
”Hur är det möjligt? Ingen kan besegra mig, jag är den onde härskaren... du ska sota för vad du har gjort”.
En eldstråle sköt ut ur båda hans händer. Både jag och björnen hoppade undan i säkerhet när Meneloth brände allt i sin väg. Med ett vrål svävade han upp i luften och siktade mot mig. En mörklila våg av negativ energi flödade mot mig med en enorm kraft. Jag tog upp min han och blockerade energin som strömmade mot mig. Sen tog jag satts och sköt ner honom med ett stort ljusklot. Ett rökmoln skymde vad som hände. Snabbt tog jag upp stenen ur min sidoväska och höll upp den. Något rörde sig i röken och ut kom en ande med ett gristryne. Blixtsnabbt höll jag upp kulan mot honom och han sögs in i den blåa sfären. En ljussken skymde mina ögon och jag var tillbaks vid de tre tronerna. Alla tre gubbar stod runt mig och log.
”Tack för att du räddade oss, nu kan vi återställa balansen och få allting att bli som det var förr. Vi ska inte hålla dig kvar här, nu ska vi lämna tillbaka dig till din familj, och inget mörkt hot kommer hota er den här gången”.
De lyfte sina armar och nu låg jag i mitt rum. Jag hörde pappa snarka och mammas djupa andetag. Men bredvid mig låg björnen. Jag log. Äntligen var allt som vanligt igen, och jag fick behålla min vän...
SLUT
