Huset på kullen

HUSET PÅ KULLEN
Huset är precis så stort som på bilden pappa visade oss. Det ligger i utkanten av det lilla samhället, uppallrat på en kulle. Vart man än tittar ser man granskog. Mörk och tät som i sagorna. Det känns som att bo mitt i skogen. Det är så tyst på kvällarna att man kan tro att alla människor flytt härifrån och bara fåglarna har stannat kvar. Jag fattar inte varför pappa tvunget måste flytta just hit. Tystnaden, brukar han svara. Som kompositör behöver han ha det tyst omkring sig. Stan har blivit för bullrig och gapig. Pappa gör mest filmmusik. Ni har säkert sett filmerna, men kanske inte tänkt så mycket på musiken. Bra i så fall. Musiken ska inte märkas, brukar pappa säga, den är en del av filmupplevelsen, precis som fotot och kamerarörelserna. Jag gillar musik, även om jag inte är musikalisk som pappa, men en sak vet jag: Jag tycker inte om tystnaden. I alla fall inte den här tystnaden.

Huset har fyra sovrum, ett kök lika stort som vår lägenhet i stan, två toaletter, ett gigantiskt vardagsrum och en balkong lika bred som ett fartygsdäck. Vi har kvällssol och om man kisar kan man ana Siljan bakom grantopparna. Huset är perfekt, sa pappa, ett fynd. Vi hade en jäkla tur som fick det så billigt.

Det har sin förklaring. Men det fick vi inte veta förrän det var försent. Vad som är fel med huset. Varför de förra ägarna flyttade härifrån efter bara ett halvår. Varför mina nya klasskompisar tystnade och fick något stelt i blicken när jag berättade var jag bodde. Mäklaren berättade ingenting. Det kanske inte hade spelat någon större roll. Pappa förälskade sig i huset, och som alla vet är kärleken blind.

Men huset älskade honom inte tillbaka.
Huset hatade oss alla.
Särskilt mig.
 
Det började redan första natten.   

Det var mörkt ute. Alla hade gått och lagt sig... men inte huset. Jag låg i min säng  och hörde hur det knakade. Hela huset svajade fast det var vindstilla ute. Jag försökte inte bry mig om det. Men det fortsatte. Efter ett tag stod jag inte ut mer. Mina fötter tassade in till mina föräldrars rum. Där låg min pappa och snarkade och mamma hade sina öronproppar som vanligt. Jag la mig mellan dom och försökta sova. Helt plötligt slutade huset knaka. Jag slöt mina ögon och höll på att falla in till John blunds rike när jag hörde ekande röster. Dom kom från nedervåningen. Viskande, ihåliga, ekande röster som flög genom hela huset. Jag drog täcket över huvudet. Den natten sov jag dåligt. Jag drömde om en lång man som släpade mig nerför trappan och in i vardagsrummet.

När jag vaknade hade jag på något sätt hamnat i soffan på nedervåningen. Min pappa kom ner i sin morgonrock. Han tittade på mig och sa godmorgon. Sen släpade han sig till köket. Han kom inrusande igen. “Vad gör du här nere!?”. Jag tittade på soffan och sen på honom och svarade “Jag vet faktiskt inte”. Han gick tillbaks till köket och började göra frukost till sig själv. Pappa vaknar jättetidigt så han kan jobba med sin musik utan att bli störd av skrammel. Mamma vaknar alltid senare och gör frukost till oss båda två. Jag hörde hur mamma började skramla i köket. Jag ropade ut till henne “Jag vill ha mackor och lite fil”. Hon svarade inte. Jag tänkte att hon hörde det och satt kvar i soffan. Någon kom nerför trappan och där stod mamma och kollade på mig. Hon hörde skrammlet i köket och sa “är pappa fortfarande i köket?”. Då öppnades pappas musikrum och tittade ut. Han sa “Var tystare i köket... Jag försöker kompositera. Vi tittade på honom. Han tittade på oss. Mamma började gå mot köket när en bräda flög upp och slog till henne. Pappa åkte till vårdcentralen med mamma och jag gick till skolan.

Det var en vanlig skoldag. När jag kom hem satt pappa i soffan och nynnade på sin nya låt. Han hörde mig och vände sig mot mig och sa “Hej gumman, hur var det i den nya skolan?”. Jag satte mig bredvid honom och sa “Den var bra, en vanlig skoldag, hur är det med mamma?”. Pappa tittade upp från notorna “Hon är bara bra, hon åkte till jobbet och borde komma hem snart”. Jag gick upp för trappan och in på mitt rum. Jag la läxböckerna på skrivbordet. Vi hade matte och svenska tills på tisdagar. Jag satte mig med matten och började räkna. En viskning letade sig upp till mitt rum. Den var otydlig, men snart hörde jag hur den sa mitt namn. “Lisa... Lisa... blodspilla... död. Kommer... natten... lämna... allt är mitt... snart är det... försent”.

Den natten hade jag svårt att somna. Jag tänkte på allt som hänt under förra natten och dagen. Jag låg en lång stund och försökte sova. Tillslut somnade jag, men det var inte länge. Jag hörde en röst i mitt huvud. Jag förstod inte vad den sa men helt plötsligt pratade den högre och sen skrek den. Jag vaknade och såg något som försvan ur mitt rum. Jag drog täcket över mig och kikade ut genom en springa. Sen sprang jag in till mina föräldrars rum och kröp så nära pappa som jag kunde. Jag hörde röster som kom från  undervåningen. Jag blundade och försökte somna. Rösterna kom närmare. Det knakade i trappan som om någon eller något gick i den. Mina ögon kikade upp över täckkanten. Jag såg en skugga och en hand som tog tag i dörkarmen. En gestalt drog sig in i rummet. En lång small gestalt som tittade på mig med tomma ögonhålor. Jag hörde ett avlägset skrik i mitt huvud. Det kom närmare och helt plötsligt fyllde det hela rummet och gestalten gick upp i rök. Mitt bröst dunkade 100 slag i minuten och jag andades snabbare än vad en gepard springer. Min pappa hoppade till och vaknade. Han måste också ha hört det. Han tittade på mig och frågade “varför skriker du så!?”. Jag tittade på honom med stora rädda ögon och svarade “Det var inte jag. Någon eller någonting är i detta huset”. Han skrattade högt men det dränktes av ett högt morande. Pappa tystnade. Han kollade på mig med stora ögon. Vi gick upp och klädde på oss. Huset hade börjat knaka. När vi skulle gå ut ur rummet flög en planka up rakt i pappas ansikte. Han flög avsvimmad ner på golvet. Dom viskande rösterna hördes igen och nu kom dom presis nedanför trappan. En planka flög upp bredvid mig. Jag skrek till och hoppade åt sidan. Sen såg jag fönstret. En tjock dimma hade laggt sig runt huset. Ett spöklikt sken lyste där utifrån. Jag hörde tusentals viskande röster. Ljuden från trappan kom närmare. Pappa reste på sig och såg sig förvirat omkring. Han tog tag i min arm och drog in mig i deras sovrum. Han gick fram till sitt skrivbord och drog ut en låda. Han plockade upp en nyckel och sprang fram till dören. Det klickade till ljudligt när han låste. Han andades ut tungt. Hela hans kropp skakade och han tittade skräckslagen på mig. Jag var jätte rädd men försökte att inte visa det. Jag kunde inte hålla masken och började gråta och slängde mig mot mamma. Det var då vi båda märkte att mamma inte låg i sängen. Ett ljud hördes från dörren och där stod mamma i pyjamas. Pappa tog tag i hennes arm men han riggade tillbaks och tittade på sin hand som om han hade bränt den. Mamma tittade stelt på honom med vit lysande ögon. Det var som om hon var mörkare men samtidigt som om det lyste runt om henne. En djup röst sa “försvin från mitt hus. Detta är en varning och jag har dödat förut”. Mamma ramlade livlöst ner på golvet. Pappa hukade sig ner och kände på henne. “Hon är död!” skrek han. Han satte sig vid mamma och märkte inte den långa mannen. Mannen tog tag i pappa och släpade ut honom ur rummet. Han gjorde inte motstånd. Ett hål öppnades i golvet. Ett grönt ljus kom från det och man hörda massor av klagande röster. Den långa mannen höll nu i en yxa. Pappa satt bara helt still när yxan högg av hans huvud. En lång strimma av grönt ljus åkte ner i hålet och förenades med dom andra själarna där nere. Mannen såg upp på mig, jag skrek till och rusade förbi honom. Han ramlade ner i hålet med en hes väsning. Jag vände mig om för att se vad som hände. Min ena fot stod på första trappsteget uppifrån. Ingen syntes till så jag vände mig om för att komma ut från detta djävulshus. Det enda jag hann uppfatta var den långa mannens vita ansikte utan ögon och hans uppspärrade mun med massor av tänder som högg till.

Jag vaknade upp i bilen. Min mamma och pappa satt där fram. Mamma tittade på mig och sa “Är du äntligen vaken nu gumman?”. “Var är vi” frågade jag. “Vi är på väg till huset som vi köpte, har du glömt?”. Och genom mörkret utanför bilen kunde jag se huset... huset på kullen.

Slut